Skollagen vs Arbetsmiljölagen - Hur det kortsiktigt goda skapat långsiktiga kvalitetsproblem

Lite oavsett vilken typ av statistik man tittar på är svensk skola i kris. Kunskapsresultaten faller. Lärare och rektorer blir allt sjukare. Elever mår allt sämre. Jag har i ett antal inlägg här på bloggen försökt att beskriva vad jag anser ligger bakom de här problemen och återkommande landat i ökad arbetsbelastning och försämrad arbetsmiljö som främsta förklaringsfaktorer. I några av inläggen har jag försökt förklara varför lärares arbetsbelastning ökat och varför lärares sociala och psykiska arbetsmiljö försämrats och då ställt styrmekanismer i sk New Public Managementstyrning mot Arbetsmiljölagens skrivningar om allas rätt till en god arbetsmiljö. Jag har även beskrivit hur fokus på eleven lett till försämringar för lärare och till akut lärarbrist.

I det här inlägget tänkte jag fokusera på relationen mellan arbetsgivarens lagstadgade skyldighet att följa två lagar som ofta står emot varandra. Skollagen som ska garantera eleven undervisning av en viss kvalité och Arbetsmiljölagen som ska garantera arbetstagaren en god arbetsmiljö. Jag kommer sedan att avsluta med några ord om vilket ansvar lärarfacken har att agera. Vi får se vart detta bär hän. Kanske till slutsatser som inte välkomnas med öppna armar av er läsare. Tänk då på att det är berikande med olika perspektiv. 

Som rektor har du främst tre lagar att förhålla dig till (jag vet, såklart många fler men min upplevelse är att dessa tre dominerar rektors arbete). Kommunallagen, Skollagen och Arbetsmiljölagen. Kommunallagen slår fast att kommunen inte får gå minus över tid och således blir konsekvensen för dig som rektor att du måste hålla budget. Den skolpeng du får vid budgetårets inledning är den ekonomiska ram för verksamheten du har att förhålla dig till. Skollagen styr det pedagogiska arbetet på skolan. Som rektor är det ditt uppdrag att använda de ekonomiska medel du har för att leva upp till skollagen. Skollagen tar inte hänsyn till ekonomiska begränsningar. Den är skriven som att du som rektor alltid har tillräckliga ekonomiska medel för att klara uppdraget. Utöver det har du Arbetsmiljölagen att förhålla dig till. Enligt arbetsmiljölagen får inte den verksamhet du ansvarar för göra dina medarbetare sjuka. Även arbetsmiljölagen är skriven som att du som arbetsgivare har tillräckliga ekonomiska medel för att klara uppdraget. Anser du inte att du har det ska du delegera tillbaka arbetsmiljöansvaret till din chef. Det gör dock första ingens chefer, då det är det yttersta beviset på att du som rektor inte klarar ditt uppdrag. 

Nåväl. Den här gången ska vi se hur Skollagen och Arbetsmiljölagen påverkar varandra. Kommunallagen är den här gången inte en variabel. Rektor skulle ju hålla budget. Punkt. Skollagen riktar sig till huvudmannen för skolan. Ansvarig för själva verksamheten är rektor. Rektor nämns 116 gånger i skollagen. Det är således ett ganska omfattande uppdrags som vilar på rektors axlar. Detta görs tydligt i vad man skulle kunna kalla för Skollagens portalparagraf  

Rektor ansvarar för att skolan ger eleverna möjlighet att utvecklas så långt som möjligt samt skall vara kompensatorisk, dvs uppväga skillnader i förutsättningar. Det är inget litet uppdrag och det är ett uppdrag som inte kommer att vara helt gratis att leva upp till. Uppdraget förtydligas bland annat i rätten till ”Elevers rätt till stöd” där bland annat rätt till särskilt stöd i form av omedelbara anpassningar förtydligas. 

Så till Arbetsmiljölagen. Även Arbetsmiljölagen är när man läser den väldigt konkret. Precis som elever har långt gångna rättigheter till en viss kvalité på undervisning och stöd har medarbetaren långt gångna rättigheter till en viss kvalité på arbetsmiljö och arbetsbelastning. Nedan ett klipp från Arbetsmiljölagens portalparagraf där det slås fast att arbetsmiljön skall anpassas till människors olika fysiska och psykiska förutsättningar samt att fysiska och psykiska belastningar inte ska leda till ohälsa eller olycksfall. 

På pappret har vi alltså en skola där alla elever utvecklas så långt de kan och där olika förutsättningar kompenseras. De som jobbar i skolan, oavsett om de är medarbetare eller chefer, har en tillfredsställande arbetsmiljö och deras arbete medför ingen fara för olycksfall eller ohälsa. Men sedan var det det där med kommunallagen och att hålla budget, nästan oavsett vad som inträffar. Hur agerar rektorer när de båda lagarna ställs mot varandra? När det krävs större arbetsinsats än vad ekonomin tillåter för att leva upp till skollagen men när mer arbete för lärare högst troligt kommer att leda till ökad risk för ohälsa? 

Vi tänker oss en vanlig skola i Sverige. Sjuktalen för lärare är höga. Några medarbetare har försvunnit de senaste åren pga att de inte orkade ta sig tillbaka efter väggen (utmattningsdepression). Några lärare jobbar deltid för att orka. Några lärare ligger ständigt på gränsen med återkommande kortare sjukskrivningar. Många lärare sover dåligt på nätterna. Många känner obehag inför att gå till arbetet. Men de flesta upplever att deras jobb har ett stort värde. Det låter kanske inget vidare. Men. Det är såhär det ser ut. 

Vid början av året sätter rektor en organisation för skolan. Det är en förvisso organisation som gör medarbetare sjuka men det är den bästa organisationen efter givna ekonomiska förutsättningar och rektor gör så gott det går med att organisera skolan så att man når Skollag och Arbetsmiljölag. Ganska snart visar sig dock det där som nästan alltid visar sig. Nya elever på skolan behöver mer hjälp än beräknat. Några andra elever får en diagnos som visar på ökat behov av stöd och anpassningar. Några elever mår psykiskt dåligt och behöver anpassningar pga detta. En och annan tjänst gick inte att tillsätta med okvalificerade vikarier som följd. En eller två lärare drabbas av sjukskrivning. Någon lärare slutar redan andra månaden eftersom lönen var bättre i grannkommunen. Det här är ingen extrem utveckling. Det är så det ser ut just nu på svenska skolor. Det är ett fullt rimligt tankeexempel. 

Vad ska rektor göra? Skollagen tillåter inte att man inte anpassar undervisningen. Skollagen tillåter inte att man ställer in lektioner som lärare som inte kan vara på skolan skulle ha. Inga vikarier finns. Elever mår dåligt. Elever behöver anpassningar. Skollagen är tydlig. 

Men de lärare som är på plats jobbar redan 100 %. 

Men budgeten är fast. Det finns inga pengar. Och det är i vilket fall svårt att hitta nya lärare. 

Någonstans måste rektor välja. Skollagen eller Arbetsmiljölagen. Vem tänker rektorn på ? Eleven eller medarbetarna? Min erfarenhet är att rektor i 99 fall av 100 tänker på eleverna, på att uppfylla skollagens förpliktelser. Skolinspektionen skrämmer mer än Arbetsmiljöverket. Barn är barn och vuxna är vuxna. Elevernas föräldrar kan rösta med fötterna och färre elever innebär ännu mindre elevpeng. 

Kortsiktigt är detta kanske en klok prioritering men långsiktigt menar jag att det dilemma jag målat upp här är en starkt bidragande orsak till kunskapsfallet i svensk skola. Rektorer har allt för länge löst motsättningar mellan Kommunallag och Skollag/Arbetsmiljölag med att rucka på medarbetarnas rätt till en arbetsmiljö som inte gör dem sjuka. Den långsiktiga konsekvensen av det har varit ökad arbetsbelastning, ökad ohälsa, minskad kvalité i undervisningen, lärarbrist samt att det långsamt byggts upp ett enormt strukturellt underskott i rektors budget. För varje enskild gång som en rektor sätter Skollagen framför Arbetsmiljölagen ökar det strukturella underskottet. För varje enskild gångs om en rektor sätter Skollagen framför Arbetsmiljölagen minskar undervisningens kvalité. 

Försöker jag att måla upp rektorerna som ansvariga för skolans allt sämre resultat och för lärares allt högre psykiska ohälsa? Nej. Det här är såklart styrningsfel som inte har att göra med illvilja eller medvetet handlande med syfte att sänka skolan och lärarna. Det är inte heller konstigt att man som ansvarig för både elever och vuxna väljer att ta barnets perspektiv. Men ska vi ha chans att vända på skolans resultat och visa på det strukturella underskott som finns i rektorers budget MÅSTE det här beteendet ändras. Här tror jag att lärarfacken har en oerhört viktig uppgift. Vi representerar våra betalande medlemmar. Våra skyddsombud och huvudskyddsombud representerar medarbetarna på skolorna. För oss måste Arbetsmiljölagen alltid stå över Skollagen. När rektor ställs inför valet att prioritera mellan att försöka leva upp till Skollagen och att försöka leva upp till Arbetsmiljölagen måste fackets driva medarbetarnas rätt till en arbetsmiljö och arbetsbelastning som inte medför risk för ohälsa. Vi, om några, har en position som tillåter oss att tänka långsiktigt framför att tänka kortsiktigt. Vi får inte lockas in i att kortsiktigt tänka på barnen. Får då är vi en del av problemen i svensks skola. Inte lösningen.