Sjuka lärare och sämre skolresultat - Produktionsökningen som uteblev

För några dagar sedan skrev jag mitt första och sista blogginlägg. Det handlade om hur man kan förbättra lärares arbetsmiljö och togs relativt väl emot av skoltwitter, vilket såklart lockar till någon form av fortsättning. Jag författar därför nu mitt andra och sista inlägg om lärares arbetsmiljö. Ämnet jag tänker ta upp är inte helt okomplicerat. Inte för krångligt för er kloka läsare att förstå, men kanske för krångligt för mig att förklara. Det tangerar två av de sex förslagen för bättre arbetsmiljö (effektivisering och USK) men har egentligen bäring på samtliga punkter. Jag tänkte resonera lite om användningen av den reglerade tiden, det som i dagligt tal kallas för ”arbetsplatsförlagd tid” och försöka visa på hur arbetsgivarens hantering av denna är en av de viktigaste faktorerna för att förklara såväl sjunkande elevresultat som stigande psykisk ohälsa bland lärare. 

Förr i tiden, låt oss gå tillbaka till det glada 80-talet, var den svenska skolan bäst i världen. Lärares arbetstid var en relativt okomplicerad historia. De hade sina lektioner och då förväntades de såklart vara på plats. Övrig tid ansvarade lärarna till stor del själva för. Lektioner skulle förberedas och efterarbetas. Föräldrar skulle kontaktas. Betyg sättas. Blommorna i klassrummet vattnas och då och då, betydligt mer sällan än nu, behövdes skolans lärare träffas och konferera. Rektor ledde och fördelade arbetet i den betydelsen att hen ansvarade för tjänstefördelning. I övrigt låg ansvaret, och förtroendet, i mycket stor utsträckning på lärarna. Gör så gott du kan med de medel du har till ditt förfogande.

Saker förändrades dock under 90-talet. Kommunalisering av skolan sammanföll med ekonomiska bekymmer för kommunerna som en konsekvens av den allvarliga krisen i svensk ekonomi. Kommunernas kostnader måste snabbt anpassas till krympande intäkter. Huvudmannen, numer kommunen, tvingades helt enkelt krama ut mer ut ur sina lärare. Saker och ting behövde effektiviseras. Produktionen öka. Ja, ni förstår nog.

Rimlig effektivisering kan du nå på olika sätt. Dels genom samma produktion till lägre kostnad, dels genom ökad produktion till samma kostnad och såklart genom produktion som ökar mer än vad kostnaderna ökar. Skolans huvudmän valde dock att försöka sig på ett fjärde sätt. Betydligt högre produktion till betydligt lägre kostnad. Hur fackliga organisationer resonerade vid den här tiden lämnar vi därhän men parterna kom fram till en lösning där rektor förfogar över i snitt 35 timmar/veckan reglerad tid och läraren förfogar över ett genomsnitt på 10 timmar i veckan (den s.k. förtroendetiden). Undervisningsskyldigheten (USK) försvann med en vag avtalsformulering om att syftet inte var att den genomsnittliga undervisningstiden för lärare skulle öka. En formulering som senare inte visade sig vara värd vatten. (http://brs.skl.se/brsbibl/cirk_documents/11bil11051.pdf)

Allt väl, så långt. I den bästa av världar skulle inte den här typen av avtal innebära några revolutionerande avsteg från tidigare arbetsbelastning för lärare. Problemet var dock att huvudmännen, kommunerna, som ovan nämnts vill försöka öka produktionen samtidigt som man minskar kostnaderna. Och att avtalets utformning, knappast som av en slump, möjliggjorde just den typen av försök. 

Sakta men säkert fylls de 35 timmarna med nya uppgifter. Rektorer lägger in fler konferenser. Antalet andra möten ökar. Administration läggs på. Dokumentation tillkommer. Rastvakter blir fler. Kraven i styrdokumenten ökar. Undervisningstiden ökar på sina håll, med mycket på vissa håll. Nationella prov blir fler. Osv osv. De här uppgifterna tar steg för steg i anspråk hål efter hål i lärares 35 timmar reglerad tid, utan att något tas bort. Tid lärare innan reformen använde till för och efterarbete försvann. Rektorer (pressade av ökade krav från förvaltning och politiker) använder avtalet för att förklara för lärare att för- och efterarbete sköts på förtroendetiden. 

Igen. I den bästa av världar hade inte heller detta inneburit några problem. Om läraruppdraget var som att bygga en bil hade den tekniska utveckling kunnat användas för att öka effektiviteten. Men att vara lärare var, är och förblir ett socialt yrke där elevers kunskap växer i kontakten mellan människor. Och kontakten mellan människor är väldigt svår att effektivisera.

Detta har enligt mig fått två drastiska konsekvenser för svensk skola. 

För det första har elevernas resultat försämrats när lärare fått mindre och mindre tid till  kärnuppdraget, att förbereda lektioner, att ha lektioner och att efterarbeta lektioner. 

För det andra skapar den ständigt ökade arbetsbelastningen psykisk ohälsa hos lärare när tid för återhämtning försvinner och känslan att inte hinna med sitt arbete växer växer sig allt starkare. Kraven överstiger allt mer de resurser som lärare har till sitt förfogande, något som vi vet skapar ohälsosamma stressnivåer och till slut utmattningsdepression. 

Det finns inga mirakelkurer. Ingen quick fix som plötsligt, till minimal kostnad, löser problemet med effektiviteten i skolan. Desperata kommunpolitiker har sökt efter genvägar och mängder av pedagogiska metoder har testas med löfte om att göra underverk för elevers lärande, utan att lyckas. Vill vi förbättra svenska elevers skolresultat och minska lärares psykiska ohälsa måste krafttag tas för att återställa lärares arbetsbelastning till den nivå som gällde för tiden då den svenska skolan var som bäst. Vägen tillbaka är som bekant lång, och den blir allt längre för varje år som går med ökat antal arbetsuppgifter och effektiviseringskrav på skolan. 

Skuldfrågan är egentligen ointressant. Saker har gått snett men det har funnits goda skäl för alla parters agerande. Facken trodde de kunde byta arbetsmiljö mot högre lön, men hade fel. Kommunerna trodde att de kunde effektivisera sig ur den ekonomiska krisen, men hade fel. Staten trodde att man genom hårdare krav i styrdokument kunde förbättra resultaten, men hade fel. Lärare och rektorer trodde att det iaf skulle leda till bättre resultat för eleverna, men hade fel. Nu är det dags att göra rätt. Jag tror inte att ”rätt” handlar om punktinsatser eller enskilda statliga satsningar, om lärarassistenter eller digitalisering av nationella prov. Det som behövs är en omstart. Ett erkännandet från politiskt och fackligt håll att skolans problem är mycket större än några miljarder hit eller dit. Vi behöver backa bandet till det som bevisligen fungerade när det gäller arbetstid och arbetsbelastning. Sedan kan vi diskutera VAD vi ska fylla tiden med eller HUR vi ska jobba. 

Tack för att du läst ända ner hit och hoppas att jag gjort mig hyfsat förstådd.