Lärarbristen - En konsekvens av elevens bästa i fokus?

Det har väl inte undgått någon att det råder lärarbrist i landet. För många lärare har valt att lämna yrket för att göra karriär någon annanstans. För få lärare orkar med det höga tempot och de dåliga arbetsvillkoren och för få unga väljer att studera till lärare. Lite beroende på hur man räknar kommer det inom några år att saknas upp till 90 000 lärare. Betydligt fler än vad som kan utbildas även om plötsligt söktrycket till lärarutbildningarna skulle mångdubblas. Som förklaring till lärarbristen brukar nämnas lön och arbetsmiljö. Det är såklart korrekt att lärare tjänar jämförelsevis dåligt och att lärares arbetsbelastning är för hög. Men, jag ska i det här inlägget försöka se lärarbristen och läraryrkets utveckling ur en lite annan synvinkel. 

Jag tänkte börja med att ställa en fråga för dig som läsare att reflektera över. Hur ser samhället på arbete? Är syftet med arbetet enbart att skapa mervärde för samhället, en billigare och bättre produkt, eller kan, och bör, själva utförandet av arbetet skapa mervärde även för den som utför arbetet? För att konkretisera och koppla till läraryrket. Skall man organisera en lärares arbete så att eleven lär sig så mycket som möjligt eller bör man när man organiserar lärares arbete även ta i beaktande vad läraren själv har för preferenser och önskemål om sitt arbete? 

Spontant tror jag att de flesta skulle säga att det viktiga är eleven och att det inte finns någon diskrepans mellan vad som är bra för eleven och vad som är bra för läraren. Lärare finns ju i skolan för elevens skull osv. Men det är i teorin. Hur fungerar det i praktiken när lärares arbete organiseras enbart med eleven i fokus? Låt oss titta lite på lärares arbete organiseras och hur lärares arbete styrs och samtidigt fundera över hur lärare själva upplever organisation och styrning. Det handlar alltså inte om att syna organisation och styrning efter vad som är optimalt utan att fundera över hur organisation och styrning upplevs av lärare. Tänk också på att när jag använder ”elev” och ”lärare” generaliserar jag ordentligt och utrycker vad jag själv anser vara någon form av genomsnittlig uppfattning. 

Schema - Arbetstid

Som jag tidigare visat har lärares arbetstid mer och mer fyllts med nya arbetsuppgifter utan att några uppgifter tagits bort. De nya uppgifterna kan vara av olika natur. Dokumentation, administration, rastvaktande, konferenser, deltagande i olika grupper, av rektor bestämt kompetensutveckling osv. Detta är inte arbetsuppgifter som lärare i någon större utsträckning själva önskat utan arbetsuppgifter som politiker, tjänstemän på kommunkontor samt rektorer bestämt skall ingå i lärares arbete och som har lagts till på bekostnad av lärares tid för förberedelser och efterarbete. Ingen av dessa förändringar i synen på lärares arbetstid har skett för att jävlas med lärare. Syftet har varit att förbättra produkten ”utbildning”. Eleven har varit i fokus. Men lärare vill inte jobba så. Lärare vill ha tillbaka sin frihet. Lärare vill själva kunna styra över vad som skall göras för att eleverna ska lära sig och när dessa saker ska göras.  

Styrdokument

Skolan främsta styrdokument är skollagen och läroplanen. I ett antal nyskrivningar av skollagen har makt på olika sätt förskjutits från lärare till elever och föräldrar. Elevers och föräldrars rättigheter har stärkts och kraven på lärare och på skolan har ökat. Ingen av dessa förändringar är dåliga ur ett elevperspektiv. Det är bra för eleven att elevers rättigheter stärkts. Det är bra föräldrar att föräldrars rättigheter stärkts. Förändringarna har inte gjorts för att sätta dit lärare. Men. Lärare tycks uppleva att pendeln gått för långt. De vill ha fler verktyg att arbeta med i stökiga klasser. Fler sanktioner att använda mot elever som inte sköter sig. Kunna ställa högre krav på elever. Själva ha mer rättigheter än nu.  

Läroplanen styr lärare på flera sätt. Dels styr den HUR lärare ska jobba dels styr den VAD lärare ska jobba med. Staten är inte huvudman för skolan men genom en mycket detaljerad läroplan styr staten lärares arbete mycket ingående. Syftet är att säkerställa en likvärdig skola där det garanteras att eleverna lär sig ungefär samma oavsett vilken skola man får sin utbildning på. Det här är bra för eleverna. Det är bra för staten. Men är det verkligen bra för lärarna? Många lärare anser att friheten för lärare att vara proffs begränsas för hårt tex av de många centrala innehållen. Att det blir för mycket att bocka av ämnesområden. För mycket fokus på betyg och matriser. För lite utrymme för kreativitet. Osv.

Styrning på huvudmannanivå

Kommunala skolförvaltningar har fyllts med skolutvecklare och förstelärare har anställts ute på skolorna, båda yrkesgrupperna ofta med tydliga ansvarsområden och syfte att styra lärares arbete till en viss pedagogik. Genom kollegialt lärande styrs lärare till att arbeta mer lika. Det blir vanligare med pedagogiska profiler. Allt motiveras med att det är bra för eleven att känna igen sig när de har olika lärare eller att det finns ett sätt att vara lärare på som är det bästa. Det vetenskapligt bevisade. Så som alla ska göra. Lönekriterier som premierar skolans mål och pedagogik hjälper till att ge lärare incitament att bli mer lika. Allt för att eleven ska lära sig så mycket som möjligt. Inte för att vara elaka mot lärare. Eleven i fokus. Gör såhär så lär sig eleven mest. Men vill lärare bli så styrda eller känner många lärare att rektors/förvaltnings strävan att göra lika är något dåligt? 

Kontroll

Under 2000-talet har statens fokus av kontroll på lärares och rektorer arbete ökat. Syftet med kontrollfokus är att de uppgifter staten ålägger lärare och rektorer i skollag och läroplan blir gjorda och att de blir gjorda på rätt sätt. För att kunna kontrollera skolor krävs dokumentation. Det måste i efterhand gå att bevisa att något hänt. Anar har det inte hänt. Detta är bra för eleven eftersom eleven har rätt till utbildning enligt styrdokumenten. Elever ska inte drabbas av lärare som på eget bevåg undervisar om annat än det som bestämts. Elever har rätt att inte bli kränkta. Rätt att få förklarat varför de får ett visst betyg, osv. Kontrollfokuset har inte blivit till som en konsekvens av att politiker vill sätta dit lärare. Men. Lärare upplever att kontrollfokus och att hela tiden behöva se till att ha ryggen fri är något dåligt. I arbetsmiljöundersökningar anger lärare att de känner stressade av att alltid behöva bevisa att de gjort rätt. Att föräldrar och elever hotar med Skolinspektionen. 

Inkludering

För ett gäng år sedan delades klasser upp. Elever som var duktiga läste vissa ämnen med elever som var duktiga och elever som inte var lika duktiga läste vissa ämnen ihop med elever som inte var lika duktiga. Elever som av olika skäl var bråkiga fick inte gå i vanlig klass utan hänvisades till OBS-klasser. Elever som hade olika typer av svårigheter plockades ut och fick specialundervisning i mindre grupper. Så är det inte längre. Nu förväntas läraren att klara i princip samtliga utmaningar i klassrummet. Förändringen har skett med elevernas bästa i åtanke. Det är bättre för en elev med svårigheter att få vara tillsammans med sina klasskamrater. Det är på sikt bättre för elever som är utåtagerande att vara med sina klasskamrater istället för att gå i en speciell klass med andra elever som är utåtagerande. Men. Läraren drabbas när förutsättningarna inte finns för att hålla ordning i klassen eller när läraren inte hinner hjälpa de duktiga för att de inte lika duktiga tar så lång tid. Förändringen gjordes med elevens perspektiv i åtanke men för läraren ledde till en jobbigare arbetssituation. Ur lärarens perspektiv är inkludering inte lika bra och i synnerhet inte kostnadsneutral inkludering.

Jag skulle kunna hålla på så här ett tag till, men kanske har poängen redan börjat bli tydlig. Den svenska skolpolitiken har iaf de senaste 20 åren haft ett hundraprocentigt elevfokus. Reformer har genomfört med elevens bästa i åtanke. Arbetet har organiserats och styrts med eleven i fokus, ofta med hänvisning till forskning. Forskning som också har fokuserat på vad som är bäst för eleven, inte för läraren. Ingenstans har politiker eller skolförvaltning valt ta hänsyn till vad lärarna faktiskt vill. Hur de ser på sitt arbete. Vad i arbetet som gör att de tycker att det är givande att gå till jobbet. I mitt eget fackliga arbete har detta varit extremt tydligt. Rektorer och skolförvaltning styr mer och mer med hela handen, pressade av politiker som vill ha snabba resultat. Arbetstagarnas åsikter har blivit allt mindre viktiga. 

Så tillbaka till grundfrågan. Bör lärares arbete organiseras och styras enbart efter vad som är bra för eleverna? Ja, trodde jag ju att de flesta skulle svara. Jag med kanske, innan jag tänkt till. Men tänk om det är så att inte tillräckligt många känner att läraryrket är tilltalande om arbetet inte organiseras och styrs så att de känner sig uppskattade och upplever arbetet meningsfullt? Tänk om slutresultatet av att vi i samtliga fall tänker på elevens bästa inte alls blir elevens bästa, utan en skola tom på lärare? 

Jag skriver ofta om New Public Managementstyrning på twitter. Jag är medveten om att jag ibland lägger för mycket i begreppet men vill ändå hävda att det vi idag ser konsekvensen av i form av akut lärarbrist är politikers och tjänstemäns NPM-styrning och organisering av lärares arbete. Om inte politiker och förvaltning omedelbart gör upp med NPM-styrning av skolan och med att organisera skolan på ett sätt som inte är attraktivt för en stor grupp lärare kommer allt fler lärare att välja andra yrken. Allt fler lärare tvingas lämna pga psykisk ohälsa. Allt färre unga välja att utbilda sig till lärare. Det kommer att vara väldigt dåligt för eleverna!