Idag ska jag skriva några ord om krav och hur det svenska samhällets syn på krav skapat en ohållbar situation i skolan. Jag vill poängtera att jag inte är psykolog, ekonom, organisationsteoretiker eller innehar någon liknande expertkunnighet. Jag är bara en lärare som spekulerar med grund i iakttagelser jag gjort under min tid som skolpolitiker, facklig och i klassrummet.
I tidigare inlägg har jag försökt att beskriva styrmodellen New Public Management och hur välfärden påverkas av bland annat NPM:s fokus på målstyrning. Målstyrning i skolan innebär att riksdagen sätter målen (i skollag och läroplan uttryckt som krav) medan det är upp till kommunpolitiker att tillskjuta tillräckliga resurser för att nå målen (kraven). I teorin är det här möjligen verksamt, men mål/kravstyrning av svensk skola fungerar inte eftersom kommunpolitiker inte ökar skolans resurser för att nå de högre kraven utan istället oftast minskar dem genom NPM:s tydliga inslag av effektiviseringskrav.
Jag ska förklara vad jag menar genom att ur olika synvinklar beskriva vad det är som sker när riksdag höjer målen/kraven. Låt oss ta senaste läroplanen för Grundskolan (LGR 11) och den nya skollagen från 2011 som exempel.
Riksdagspolitiker
Riksdagspolitiker hade sett resultaten i skolan falla under några års tid och det ansågs finnas behov av att öka kraven på skolan, lärare och elever. Resultatet blev en läroplan som bland annat formaliserade innehållet/stoffet i ämnena på ett mycket tydligare sätt (CI) och som höjde kraven för de olika betygsstegen. Skollagen innebar ett antal fler krav på skolan, det kanske mest avgörande att grundskolans uppdrag inte längre skulle vara att alla elever skulle nå godkänt utan att alla elever skulle få stimulans för att utvecklas så långt som möjligt. De duktiga skulle inte behöva stå tillbaka för att elever med stora behov behöver mycket hjälp. Utöver detta stärktes rätten till särskilt stöd eftersom rikspolitiker oroades över att så många elever inte klarat grundskolan.
Kommunpolitiker
Kommunen är huvudman för skolan och lärarnas arbetsgivare. Kommunen har att följa riksdagens lagar och kommunala skolpolitiker fick således uppgiften att få skolan att leva upp till de nya, högre, kraven från riksdagen. Kommunerna styrs dock enligt NPM-principer med grund i föreställningen att kommunal verksamhet hela tiden måste sättas under ekonomisk press för att tvingas till utveckling. Dessa ekonomistyrningsprinciper, samt det faktum att staten vid införandet av ny skollag och läroplan inte tog hänsyn till den princip som innebär att kommun inte skall tvingas till skatteökningar pga statliga beslut (finansieringsprincipen), gjorde att skolans resurser inte alls ökades för att nå de högre kraven från riksdag. Istället fortsätter huvudmannen/arbetsgivaren att skicka lite mindre pengar till rektorer men den här gången med ett kraftigt förändrat uppdrag.
Förvaltningsnivå
Jag var skolpolitiker under tiden för införandet. Jag minns paniken hos tjänstemän när påsen pengar vi skickade plötsligt inte räckte till. Det var tal om att sluta med mjölk i skolmaten och den ena åtgärden konstigare än den andra diskuterades för att kunna hitta resurser till att iaf i någon mån underlätta för skolan. Då dök den plötsligt upp. Räddaren i nöden. Inkluderingstanken. Elever med behov hjälps bäst i klassrummet. Kommunen tog hem alla elever som satt på dyra småskolor runt om i området. Mindre grupper ute på skolorna lades ner. Särskoleelever började integreras. Alla skulle in i det ordinarie klassrummet för att det var så de lärde sig bäst.
Rektorer
Rektor är ytterst ansvarig för att hålla budget samt för att skolan följer lagar och förordningar. Plötsligt ställs rektor inför ett kraftigt försvårat uppdrag men med samma, eller i värsta fall aningen mindre, resurser än åren innan. Specialpedagoger anställs för att jobba med åtgärdsprogram men det fanns inte resurser till att anställa speciallärare, eller andra resurslärare, som skulle hjälpa läraren att hantera klassrumssituationen. Och egentligen kanske det inte ens skulle behövas. De pedagogiska experterna sa ju att läraren ska kunna hantera alla elevers olika behov.
Läraren
Trots att lärare lider störst risk av alla att drabbas av depression pga sitt jobb är lärare den yrkeskategori som känner störst värde i sitt arbete. När lärare får en uppgift är det min upplevelse att de gör allt för att lösa uppgiften. Kanske försöker de rent av för mycket. När skollag och läroplan kommer höjs kraven men i lärarens klassrum minskar möjligheterna. Det är svårt att vara på fler ställen samtidigt men plötsligt ställs läraren inför uppdraget att oftast ensam i sitt klassrum få alla elever, trots mycket olika nivå, att nå längre än vad de gjorde året innan. Uppdraget är egentligen större än så. Eleverna ska ges möjlighet att nå så långt de kan. Lärare gör således sitt bästa för att skapa den produktionsökning rikspolitiker kräver genom sina höjda krav men kommunpolitiker inte ger möjlighet till pga försämrade möjligheter. Resultatet syns i sjukskrivningstalen. Det skapas en extrem samvetsstress som för många slutar i väggen.
Föräldrar
Som förälder till barn med särskilda behov är livet en ständig kamp för att ditt barn ska få den hjälp de behöver. När skolan plötsligt omorganiseras som ovan nämnts samtidigt som du läser att nu har ditt barns rätt till hjälp stärks blir du förstås förbryllad. Varför för inte mitt barn den hjälp att klara skolan som hen har rätt till? Föräldrar till barn som har hög kapacitet får istället höra att nu ska skolan se till att även ditt barn får den hjälp hen behöver för att bli så bra som möjligt. Ingenstans sägs något om att allt detta ska ske med resurser som i bästa fall är desamma som innan.
Elever
Ja. Hur har resultatet blivit för de som ny läroplan och skollag var till för? Eleverna. Jo. Kunskapsraset har fortsatt. Skolan har förstås inte lyckats med det omöjliga uppdraget att göra mer på mindre tid och med sämre förutsättningar. Elever med särskilda behov slås pga att kraven för E höjts samtidigt som lärarens möjligheter att hjälpa blivit sämre och elever med hög kapacitet lämnas ensamma i klassrummet.
Sammanfattning
”Allt måste alltid bli bättre men allt måste samtidigt alltid bli billigare.” Så skulle man kunna sammanfatta den skolpolitik/skolekonomi som blivit en konsekvens av bland annat New Public Managementstyrning av välfärden. Rikspolitiken höjer hela tiden kraven men kommunpolitiken förbättrar inte möjligheterna att nå upp till kraven i samma utsträckning, ofta gör de istället motsatsen. Lärare blir sjuka och lärare väljer av olika anledningar att sluta. Föräldrar till barn med särskilda behov blir sjuka. Elever med särskilda behov lär sig mindre. Elever med hög kapacitet lär sig mindre. Den psykiska ohälsan hos unga ökar som en konsekvens av att stressen i skolan ökar.
Vi måste hitta en väg ut ur krav-fokuset. Rektorer kan inte trolla. Skolan behöver rimlig balans mellan krav och resurser. Arbetsmiljöverket är de som förstått problematiken bäst. I ”OSA”, Föreskriften om organisatorisk och social arbetsmiljö, löper balansen mellan krav och resurser som en röd tråd. Min förhoppning är att föräldrar, lärare och rektorer lyckas hitta ett sätt att vända gemensamma krav mot politiken. För det är där den verkliga konfliktytan borde finnas. Inte mellan skolan och föräldrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar